14. Badrestaurangen

Badrestaurangen.
Foto: Okänd, Bohusläns museum.

Hälsokällan eller surbrunnen rinner upp här under badrestaurangen. Vattnet samlades upp i en tunna som senare byggdes över med ett enkelt tak. Detta tidiga brunnshus ersattes 1793 av ett mer påkostat. När Gustafsberg blev populärt som brunns- och badort, kompletterades brunnssalongen med matsal och kök och blev restaurang. Flera ombyggnader har gjorts genom åren, den senaste 1891. Inne i restaurangen finns tappställe för källvattnet och en ledning har dragits till en av paviljongerna intill.

Musikpaviljongen uppfördes 1885 på initiativ av dåvarande källarmästaren Paul Cramer. Musiken har en särställning inom brunnskulturen.
Hälsovattnet skulle drickas till stilla toner och promenader företas med musiken klingande i bakgrunden. Resande musiker höll konserter under högsäsong och nästan alltid fanns det gäster som kunde bidra till den allmänna trevnaden med sång och musik. 

Tryckt text på kortet: "Musiken Gustafsberg 1903.
Foto: Alfred Hansson

Läs om författaren August Blanches möte med poeten Wilhelm von Braun på Gustafsberg 1839:

Från Ny illustrerad tidning 1862, återgiven av Fru Carlén (Emelie Flygare-Carlén) i hennes memoarer och efter dem i Jacowobsys bok om Uddevalla.

August Blanche & Wilhelm von Braun

Det var i augusti 1839. Författaren till dessa rader kom då dit till Uddevallaj, men begaf sig genast från gästgifvaregården till det närbelägna Gustafsberg, den tiden mycket besökt af badgäster från nästan alla orter af riket. Det var bal i brunnssalongen. Unga damer och kavaljerer rörde sig lifligt i françaisen, trots hettan och dammet. De som
dansade då, nog äro de ur dansen.
Författaren trängde sig med möda fram till bakgrunden af saler, ty han sökte någon, som han läst, men ännu icke sett. Han sökte Wilhelm von Braun, som han visste vara på Gustafsberg. Men han sökte honom ej bland de dansande. Det är väl knappast någon större skald som dansat gerna..
Då såg författaren en ung man, stående något skild från de andra,  med stark växt, bredt ansigte, tjockt mörkbrunt hår, hvaraf en lugg föl ned öfver pannan, buskiga ögonbryn, dito mustacher och under mustacherna glansen af ett leende, gladt...? det är möjligt; melankoliskt...? det är troligare, ty han såg på dansen och hörde på det meningslösa pladdret derifrån.

Sommaren 1837. Tittar man noga så ser man att det är trängsel inne i Brunnssalongen, alla ville få ta del av det helande vattnet.
Teckning av Lars Wilhelm Kylberg.

Så ungefär bör en glad poet se ut, tänkte referenten och närmad sig den unge mannen med leendet och de buskiga ögonbrynen.’
Det är synd att icke någon med sitt ritstift förevigat honom där, t.ex John Arsenius, som sju år senare tecknat en interiör från en bal på Gustafsberg med några kända badgäster i förgrunden. Blanche, som då var en föga känd litterat och redaktör för tidskriften Freja, föreställde sig för skalden.
” Vi måste bli bröder, förklarade Braun och förde genast den nykomne till disken, på hvilken funnos förfriskningar af hvarjehanda slag såväl för damer som herrar. Braun sköt undan lemonadglasen, fick tag i något lämpligare för dem, som icke dansade, och det ble brorskap af, dock icke blott för den flyktande stunden. Det är en stor heder att ha varit bror med Braun, större dock att ha varit h van. Efter balens slut anställde herrarne en kollation för skalden. Den nykomne fick en släng med och ganska dugtig ändå.

Det var långt lidet på natten när det glada laget bröt upp, och Braun med sin nye bror återvände till Uddevalla. Det var en faslig hetta', pustade Braun, under det vi genomströfvade den lilla stadens gator... I natt lägger jag mig ej, låt oss bes stadens märkvärdigheter. Gästgifvaregården är märkvärdig för sin dåliga punsch..."
Under sitt kringströvande för att finna svalka råka de in på kyrkogården, där skalden blir sentimental: "Ack, den som bodde här... här är öfverallt så tyst, och tystnaden är min bästa vän. Här störes man af ingen, icke ens af sig sjelf". Slumpen fogade att von Braun kom att vila här han avled 21 år senare på lasarettet i Uddevalla, efter att ha insjuknat under sommarvistelse på en skärgårdsö utanför Lysekil. Ett annat sällsamt förhållande är förbundet med hans dödsdatum 12 sept.

1860 han hade elva år tidigare roat sig med att sända sina vänner ett med breda sorgkanter försett notifi kationskort, att "afskedade men icke pensionerade löjtnanten Wilhelm Braun" stilla avlidit den 12 sept. ett muntert gravöl. von och på kortets baksida en inbjudan til Blanche har också i en serie reseintryck från västra Sverige sommaren 1839 skildrat "ett dygns brunnstermin på Gustafsberg'", en framställning, som på ett utmärkt sätt kompletterar berättelsen om mötet med v. Braun och Lilljebjörns minnen, och som med någon förkortning här må återges:
Sedan man i Uddevalla borstat dammet ur ögonbryn och pantalonger samt gjort hjessan och fotabjellet lika glänsande, klifver man med ett gladt ansigte i spännhalsduken och bekymret i hällorna upp i den bohuslänska kärran för att med tillhjelp af en hest och en tagelpiska ila af till Gustafsberg.
Snart nog finner man sig i skötet af en talrik allmoge, som fyller alléerna och brunnsgårdarna vid Gustafsberg. Månne detta är brunns- och badsällskapet, du här ser för dina ögon? O mon Dieu! böra dessa dricka brunn?
För dem finnas inga andra artificiella vatten än finkeln, som är naturlig nog, och inga andra bad än möjligtvis idoghetens svettdrifvande myrbad.
Ett skutt ur bondkärran, en hacka ur plånboken åt bonden, en sträckning på benen, och du är färdig till dans med hela verlden, om det gällde.

Utomkring brunnssalongen, hvarifrån dansmusiken och dansfjäten höras, tränger sig den helgdagsklädda allmogen med blickar, som stode den utanför ett tillslutet paradis, och öppnar fromt och ödmjukt sina leder för det fina klädet, det tunna musslinet och de brända lockarna, som sätta sig i rörelse till danssalen...”
Blanche fortsätter ett gott stycke att skämta med badgästerna, de ystert kringhoppande "sjuklingarna", de dansande och kortspelande officerarna och de unga damer som här genom brunnsdrickning och salta bad styrka sig till städernas öfverlastade lefnadssätt', vintrarnas 'nattliga danser och omåttliga supéer".
Han hoppas att "det artificiella vattnet" icke skall komma rosorna att försvinna från deras kinder eller saltbaden förstöra glansen av de ras hy; själv hade han och hans kamrater under sin brunnskur på Gustafsberg endast begagnat sådana "artificiella vatten, som ha den mångsidiga egenskapen att på samma gång verka i magen, hufvudet och knävecken". Men bakom hans gyckel kan man utläsa det faktum, att den gamla surbrunnen nu mera var nästan ur bruk och att man i stället allmänt drack artificiella ut ländska brunnsvatten.

Nästa dag gjorde de litterära supbröderna en utfärd till Gustafsberg, mötte ett större kärrparti och tog sig Blanche ett bad, vilket allt han utförligt skildrat Följande morgon gled utåt kanalen från Uddevalla en liten båt.

We can not offer you a translation at the moment, we recommend that you use google translate (https://translate.google.com).
Copy/paste the text into the translation box. Sorry for the inconvenience this may have caused you.