Charlotte Lambergs dagbok 1824

 

Den 4 Augusti 1824 kom jag till Gustafsberg hälsobrunn vid Uddevalla, jag följde dit med min Mamma, Gustaf och Martina, dessa sista skulle bada (badinrättning var der egentligen) för skroffler. Vi kommo kl. 1/2 8 och möttes på gården af Exellens Wetterstedt, som med sin englasöta Grefvinna bodde bredvid vår lilla låga boning. Han tog emot oss med sin vanliga välvilja och tackade för allt besvär de gjort oss i Götheborg, der de nyss varit inkvarterade hos oss. Vi kröpo in i våra små rum och våra saker blef snart iordningsatta genom Exellensens jägare och betjenter, som alla sprungo för att hjälpa oss.

Det var sent, så vi åto litet av matsäcken, sedan gick var och en i sin lilla säng, jag i en liten soffa, der jag knappt fick rum hvarken på längd eller bredd, mina långa ben voro mig i vägen, men sömnen kom ändå snart och slutade alla de mindre glada idéer, som hela dagen hade följt mig. Unga Gyldenstolpe, mycket hygglig och vacker, talte jag förut med i fönstret, och Mamma hade mött Grefvinnan Wetterstedt, som var lika söt som alltid

 5 aug.
 Vaknade jag sedan solen redan gjordt en lång visit i mitt rum, jag stegerna upp från min lilla smala soffa, klädde mig för att med Mamma och Martina gå ner och bada, sedan jag hjälpt dem var det skönt att sjelf få ett bad, der är mycket väl inrättadt; jag råkade intet någon anmärkningsvärd badgäst utan återvände hem och åt frukost, sedan klädde vi oss för att gå in till G. Wetterstedts, der gjorde vi en mycket rolig visite, Grefvinnan lockade genom sitt söta tal flera gånger tårarne i mina, i synnerhet den dagen  tårmilda ögon, hon talte om en dröm hon haft om sin Mor, sedan hon an hon var död, då hon tyckte sig tala med henne, i hvilket samtal mest frapperade mig ett svar ett svar hon tyckte sig få af sin Mor, då hon frågade henne: "Är då hon f du lycklig?" Ja. "Men kan du vara lycklig utan mig?"

Efter du frågar vill jag säga dig att vår rätta lycksalighet börjar ej förr än vi samlat omkring oss alla vi hållit af."
Det var en så söt idé, tyckte jag och så ovanligt att drömma så tydligt och redigt. I den vägen talte hon mycke, så jag var högst förtjust af min visite, hon lånte Lilior i Saron af mig. När vi kom hem åt vi middag temligen slarfigt ty ännu ha vi ingenting arrangerat. Gustaf kom från staden utan nyheter, ty att der var ledsamt var intet nytt. Straxt vi ätit for vi in till staden oaktadt Gustafs beskrivning, men som vi hade litet att uträtta, så fick det ske, vi gjorde visite hos Major de Ruetz, hyggligt folk, äldsta Dottern hade vuxit mycket till sig så väl till utseende, som sätt att vara. På vägen hem igen fick vi se Biskop Vingård i ett fönster och talade med honom, han hälsade från Steken att alla mådde väl, han kom hit för att hålla Likpredikan över Exellens Essen. Vid hemkomsten drucko vi the, sedan gingo Mamma och jag ut och kom bort till en liten byggnad, der man sade oss: "här bor den galne Grefve Gösta Rosen", och då vi såg dit stod han i fönstret, detta upprörde mig mycke, ty jag kan intet tänka på honom, utan att rysa, jag har varit mycket bekant med honom förr, nu har han varit gift ett år med en söt fröken Lagerstråle och är här med sin svåger för att möjligtvis bli frisk hvilket jag tviflar på. Under det vi åter gingo hem passerade vi brunnsalen, der vi fick höra de allra vackraste toner ur ett Wallthorn, en ensam karl, som satt der i half- mörkret och fantiserade i moll, allt detta stämde mig i litet melan- koliskt lynne, det var Kapten Lagerstrâle som blâste mycke väl. När vi kom hem stod alla Wetterstedts på gården, vi pratade litet med dem, jag skrattade med Grefve Gyldenstolpe en stund, sedan gick var och en till sig och lade sig till vila. 

6 Aug.
 Steg upp kl. 6 och vandrade ensam upp i bergen, mitt avoritnöje, der var en soffa som jag satte mig och läsa på i Corinne, hade rätt roligt i min enslighet. Sedan frukosterade vi, klädde oss och for till staden, förut kom Magnusson, vår kusk, med vara egna hästar, allt stod väl till hemma, vi fick brev från Pappa. Major Crook kom in och åt litet kött på frukostbordet.

I staden var sig likt, således âtervände vi hem sedan commisjonerna voro uträttade. Middagen gick snart över och vi klädde oss sedan. Mamma (och jag) gick in till Wetterstedts, som just skulle ut och åka, så hon kom snart tillbaka med Baron de Geer och tog oss med ut för att promenera, vi gick omkring med Crooken och öfverste Meklenburg framåt landsvägen, der vi på långt håll få se General Rosens vagn med tre personer uti, olyckligtvis svängde de om utan att se oss och kom hem re oss; så jag tog för afgjordt att en af de tre var den jag längtade efter och under det vi drucko the hemma var jag tjugo gånger ute på gården för att se efter honom; men ingen kom, slutligen kom lilla Martina, som hade talt vid tre Rosar och berättade att ingen mer var med, då var mitt hopp försvunnet och sedan vi läst en stund, skrivit och spelt på ett halvgodt Fortepiano som Mamma skaffat för jag att intet negligera Martinas spelning, så var den dagen slut.

 7 Aug.
Gjorde jag återigen min bergvandring och drack varm mjölk hos en gumma, hvilket jag skall göra alla morgnar, jag återkom hem utan äventyr. Hela den förmiddagen satt jag inne och skrev till Brinkman. Mamma talade på gården med G. w. som bad oss komma till henne och dricka the; hvarför vi klädde oss på eftermiddagen och hade en mycket rolig afton, satt ute i en grässoffa och drucko the. Jag fick råka den hyggliga söta Grefvinnan Otrante, som alltid visat mig en utmärkt godhet. Mina ögon vändes i varje minut mot en grind, hvarigenom jag väntade och längtade få se Åkerhielm (min lilla snälla fästman) komma, men vi måste flytta oss in för aftonkylan, innan mina längtande ögon blevo tillfredsställda. Länge hade vi ej setat förrän jag fick bud att någon ville tala vid mig, dörren öppnades och jag flög ut mot min Åkerhielm vilken jag återsåg med innerlig glädje och han såg även glad ut att råka mig hvilket ökade min glädje ännu mer-det är så få saker jag njuter så mycket av som att se min afhållne, derför var dettia en dyrbar stund för mitt hjärta. Han satt en stund hos mig, men skulle in till staden för att se om sina rum; min Guitarre var han god förde med sig.

Erskin och Engelhart kommo äfven den aftonen och fick af oss besked om sina rum, hvilka vi skaffat. När vi åter mo från W-s fingo vi visite af Capten Qvanten, som var rolig och trevlig efter vanligheten, just som vi se ut genom fönstret står den söta Robert Rosen utanför och frågar om vi vill komma ner till sjön och höra Lagerstrålen blåsa Vallthorn, vi voro lätt lockade och jag njöt rigtigt, men i hjertat felades ändå något Akerhielm var intet med! Den samma afton kom Grefvinnan Rosen från Göteborg. Jag har alla dessa dagar varit mycke pensiv jag har en vana att jemföra nu och förr när jag efter lång tid återser ett ställe jag förr varit på,  många minnen upplivas både glada och sorgliga, ty af den skiftningen har mitt lif hittills alltid bestått, den mörka schatteringen har varit starkast, men nu klarnar min himmel - jag är här som fästmö, är glad och nöjd, är afhålld och håller afvill jag då mer begära? Men när jag var här sist tänkte jag väl aldrig det skulle ske som skett. för fyra år sedan var jag här och hade oändligen roligt; Vi återvände hem, gick till sängs, då jag snart somnade, ty en mattighet har följt mig allt sedan jag kom hit och jag törs inte börja tänka för mycket, isynnerhet om afton, ty min kropp behöfver hvila och när min själs fantasi börjar lifvas, så lider alltid min hälsa, ty sorgliga rörelser väckas merendels hos mig, fastän jag nu intet borde ha dem, men mitt lynne är mer för det alfvarsamma än all denna verldens yttre opålitliga glädje.

8 Aug.
Steg jag ej upp så bittida som vanligt, ty jag var trött och det är aldrig med någon skyndsam glädje jag återser en ny dag, ty detta lifvet är ju mest sorgligt; likvisst bör jag visst intet klaga, ty Gud har gifvit mig mycke att glädjas öfver på denna jorden, men det är tanken på en bättre verld, som kommer mig att längta härifrån och då förlåter den gode Guden mitt knot, som ändå kanske är orättvist, men i mina böner äro alltid de orden inneslutna: förlåt min klagan! 

På förmiddagen var vi hos Rosens, de söta menniskjorna, jag gick med Robert upp i bergen, jag hade roligt, ty han är ibland de få menniskjor, som jag kan tänka och tala med efter min naturliga fallenhet, han förstår mig, men då jag säger det ger jag mig sjelf ett stort beröm, ty att vara förstådd af någon så vältänkande förutsätter att man tycker sig sjelf ha goda tankar; han är mycke ovanlig. Åkerhielm var endast en stund hos mig _för korta anser jag alla de ögonblick jag är med honom. Han skulle in till staden för Exellens Essens begrafning, till hvilken vi alla for in för att se, men mig roade det intet, ty en begrafning vill jag intet se som ett skådespel utan för att derigenom väckas till tankar på min egen vandring ur denna verlden, härtill fick jag nu knappt tillfälle, ty jag stod mitt ibland ett sällskap, som syntes glömma att det var en begrafning, deribland förargade mig Löjtnant Bagge, som då vi stod utanför kyrkan och hörde psalmen sjungas, började tala om balar. Då vi återkom hem, stadnade vi hos Rosens, der vi blef mottagna med deras vanliga englagodhet, vi gick långt ut och promenerade, jag tänkte möta Åkerhielm, men förgäfves, jag fick ej se honom den dagen mer, utan somnade in med den glada tanken: i morgon återser jag honom, som mitt hjerta älskar. Jag var annars intet rätt nöjd med den Söndagen för jag ville läst Hagbergs predikan, men fick intet tillfälle för visiter, som kom och gick.

 9 Aug.
Steg jag upp och måste straxt tänka på min parure för balen till afton, också satt jag hela dagen och sydde på den; mennskjor gick fram och tillbaka hos oss, Gyldenstolpe tog afsked, för han reste den dagen.
Baron Platen var just kommen från Göteborg, flera andra var här allt under det jag sydde.
Åkerhielm kom emellanât och gaf mig en liten kyss, han mâste in till staden för att kläda sig till balen; han återkom klädd i min favorite costume, vila kläder; han hemtade oss till balen, der var rätt roligt, jag dansade alla danser, de meste roliga, två med Åkerhielm, han var mycke söt mot mig och jag har på länge intet känt mig så lycklig och nöjd; det är han som utgör min sällhet, derför önskar jag intet  mer än se honom gilla mig, hvilket jag vill göra allt för att alltid mer än se hon förtjena.
Jag gjorde bekantskap med Kapten Reutersvärd, mycke god vän till Åkerhielm, då vi mest talade om den vi båda hållt mycket af, det var en hygglig karl, jag tror jag fannt det mest för hain talte så bra och rigtigt om min Åkerhielm. Sedan jag utanför vår lilla boning tagit afsked af A. lade jag mig och sof lugnt ända till morgonen.

10 Augusti,
då jag innan jag var rigtigt klädd fick se den söta Robert Rosen på gården med ett papper, det var hans journal han börjat på samma gång med mig, jag fick läsa den och fandt den sådan som jag väntade af denna ovanliga gossen, man borde han kallas, mången med den benämningen tänka intet så väl som han, der är så mycke ren Gudsfruktan till grund för alla hans tankar och i mitt tycke vinner en menniska mycke derigenom. Robert satt länge hos mig, vi talade i den vägen vi så väl öfverensstämde och jag hade just en sådan morgon som jag kallar rolig. I dag har ämnet för alla som varit här varit Gösta Rosen, hvilken skulle resa till Köpenhamn, men han vill nu alldeles intet stiga ur sin säng; det är bra ömkligt, jag kan intet vända mina tankar från detta ämne, det intresserar på det mest sorgliga sätt. Hela förmiddagen var regnig så jag var intet ute. På eftermiddagen gick jag ut med Åkerhielm och Mamma för att möta Herr Barclay, som verkligen kom. Jag fick tandvärk på aftonen, så det första Åkerhielm rest till staden gick jag och lade mig med ett sorgset lynne. Jag skulle intet återse Åkerhielm på två dagar.

 11 Aug.
 Var jag hemma och gaf Herr Barclay frukost. General Rosen kom en stund och pratade med oss. Sedan gick jag bort till Marianne Rosen, då jag på vägen fick en glad syn, som jag den dagen intet väntat. Åkerhielm hade intet rest bort som han ämnat utan kom ut till mig, hvilket gjorde mig innerligen glad, vi gick ut och spatserade, då vi mötte Gösta Rosen som de äntligen fått att resa. Herre Gud! Hvilken syn. Jag kom i rigtig gråt, han kände ingen utan ville de skulle stadna. Det är rysligt se en menniskja så förställd, som förr havit allting för sig, på mig gjorde det ett starkt intryck
och den syn går visst aldrig ur mitt minne, den förde hela min själ upp från jorden, fastän det var menniskjans djupaste förnedring jag såg för mig, men hvem kan se något sådant utan att sända suckar till Gud att bevara oss alla för den största olycka som kan hända oss.

Middagen åt vi med Herr Barclay; straxt på eftermiddagen gick jag långt ut ensam med Åkerhielm för första gången; det är något ljuft att utan klander få tala så mycke man vill med den man håller af, i synnerhet för mig är det något ovanligt som alltid måst hava tvång deri ända hittills. Vid hemkomsten satt vi oss alla med Wetterstedts på gården och pratade, men jag deltog inte mycke ty jag får bekänna att mina tankar äro mer sysselsatta med ämnen som merendels ej talas om; utom när Å. talar till mig, ty allt från honom väcker min uppmärksamhet; annars vet jag ej hur jag skall förklara att mitt sinne är så upptaget med den olycklige Rosen; Gud låt det ej vara ett förebud att jag sjelf eller någon, som hör mig till kommer i denna sorgliga belägenhet. Vi skiljdes från W-s och gick till Grefvin- nan Rosen, der jag tog afsked af Åkerhielm, som nu i stället reste borrt på ett par dagar; Gud välsigne honom och låt mig återse honom frisk och glad!

Der talte jag med Robert och våra lynnen sympatiserade i en dyster stämning, jag ville gerna talt mycke längre, men ödet ville det ej, vi skiljdes åt utan att jag fick säga honom något om hans beundransvärda tankar jag fick läsa i hans journal; jag hade gerna gådt ut i månskenet, men hvem skulle följa mig - och hvem hade förstått mig, vad jag kände hade de kanske aldrig känt och jag skäms för att ha någon känsla, när andra äro kalla omkring mig, kanske hade de aldrig engång sedt att det fans en måne på himlen. De tankar som uppstå vid dess sken äro så särskilda, dess svärmande utseende höja oss ända upp till sig och själen suckar då den åter faller ner på jorden, der vi ändå måste finna oss nöjda, jag bör visst göra det, ty den gode Guden har gifvit mig mycke att tacka honom för evigt; jag gör det ocksåmen Gud låte mig ändå intet länge sucka efter en bättre verld med denna önskan slutar jag denna dagen.

 12 Aug.
Badade jag och gick sedan med Marianne Rosen upp i bergen; jag var barn den dagen med de andra små; här anställdes en liten fête för Pontus Rosen af G. Wetterstedts, vi bandt kransar, jag kröp i bergen efter blommor och var glad att finna mig ännu road af dessa barnsliga nöjen, fastän mitt sinne genom mer och mindre glad erfarenhet i verlden har blifvit mycke nedstämdt från denna barnaålderns lyckliga glädtiga bekymmerslöshet.
Genom väderlekens förändring på eftermiddagen blev fêten uppskjuten och vi for i stället in på en Concert i staden, som hade mesta värdet i ändamålet hvarför den gafs, en Mamsell som spelte rätt bra Violin gaf denna Concert för att med inkomsten deraf hjelpa sin gamla fattiga Mor, det var synd der var litet folk. Jag hade intet sett Åkerhielm hela den dagen, han var bortrest och jag slutade min dag med tanken på honom och längtan att snart återse honom.

 13 Aug.
Uppvaknade jag i samma sinnesstämning, som småningom lemnade mig under det sömnen mer och mer utbredde sitt täckelse över min själ och tankekraft hvilken vis styrelse visar sig i allt! som gifvit oss sömnen för att liksom döda alla sorger och genom den återvinna litet kraft för att uthärda nästa dags mot- gångar; men ack, mången natt har mitt öga ej varit stängdt, min själ ej hvilat, i fyra år har det ej varit rätt lugnt i mitt inre, ständiga stormar, som väl någon gång stillas genom mildare västanfläktar, men dessa ha endast tjenat till beredelse för att mottaga rigtiga oceaner, som jag ibland ej trott mig emotstå. Nu har allt blifvit lugnt, jag liknar mitt lif vid ett stormande haf, hvilket på en gång öfverdrages af en lugn vattenyta; Gud låte endast intet den vara alltför ytlig och för lätt upprörd; det är den, det känner jag, men min önskan är att ingen ny storm skall uppstå; det finns nu en menniskja på jorden som kan göra mig nöjd genom en enda blick af välvilja och godhet, denna kan lugna allt omkring mig, men också göra mig olyeklig, ja det är på Akerhielm, som mitt lifs sällhet beror, vid honom hvilar hela mitt jordiska hopp. Gud låt honom aldrig svika mig i det! Hvad har jag då? Under det jag klädde mig till balen återkom Å. från sitt boställe, jag sprang straxt ner, var innerligen glad att återse honom, han hade skadat sitt ben, så han dansade ej på balen, jag fandt honom så alfvarsam att jag äfven blef ledsen, jag ville önska att kunna muntra upp honom, när han är ledsen, men den som rätt intresserar mig har starkt inflytande på mitt lynne, så jag blir lika alfvarsam. Balen var annars rätt rolig utom att jag saknade min Akerhielmska dans, den då hjertat är med. En dans dansade jag med R. Rosen, som roade mig derför att jag derunder hade den alfvarsammaste conversation.

Jag blef presenterad för två rätt hyggliga Engelsmän, Lord Castlereagh och unga Blownfield, hvilka jag dansade med. Sedan jag lagt mig somnade jag intet straxt, utan fick tusen tankar, som förde tårarne i mina ögon, då jag skyndade mig att vända själen upp till Gud och somnade in.

 

14 Aug.
Var mycket vackert väder, vi voro ute på gården med Flacheus Erik med sin fru, som kommit dagen förut. Å. åt middag hos oss, straxt när vi ätit fick jag se Clancy i segelbåt och vi skyndade oss ner och seglade långt ut, det var mycke roligt, sjön har något lifgifvande för mig, der kan vårt lif sluta genom en enda liten rörelse och hvad är det som afhåller oss från denna rörelse, intet njutningen af detta lifvet -utan fruktan för det som väntar oss i en annarn verld Sedan på eftermiddagen åkte Grefvinnan och Exellensen med oss till Kasen. När vi kom hem gick jag upp till Rosens, der var mycke lifligt, jag var nere på gården med barnen och försökte att gå på styltor, hos de Englamenniskjorna kan man intet annat än vara glad; på aftonen följdes vi alla åt hem på vår gård, der Pontus R. anställde ett rätt vackert fyrverkeri, efter hvilket jag tog afsked af min Åkerhielm, som alltid måste fara till staden; de andra alla kom in och drucko The och voro muntra.

 

15 Aug.
Gick jag upp på berget och läste i Corinne, som in tresserar mig mycket, sedan klädde jag mig, kom ner och hälsade på Akerhielm, gick till Rosens, med hvilka vi gick ut i parken, vi dref omkring en stund, sedan gick hvar och en hem och åt middag.
Derefter for Herr Barclay och vi till Kaasen, der vi gjorde visite hos en högst besynnerlig Engelsk famille, det mest anmärkningsvärda var att Engelsmän kunna vara så smutsiga. När vi kom hem, kom den söta Grefvinnan Wetterstedt sjelf in och bad oss komma och dricka The hos henne, det gjorde vi. A. följde äfven med. Hans Exellens läste upp ett tal han skrivit över Hans Exellens Grefve Essens död, det var oändligt vackert och rörde mig till tårar, den aftonen var ganska intressant. Han talte i många ämnen och att höra honom tala är intet som andra. Vi gick hem i ösregn och jag blev ledsen att K. skulle resa till staden i sådant väder, så jag låg länge vaken och hörde på himlens tårefloder, som gjorde den ondt, från hvilken jag ville afvända allt ondt. Jag tänkte öfver min dag och var nöjdast öfver den stund, då jag läst en mycket vacker predikan af Hagberg; då jag läste den fördes mina tankar en minut på Robert Rosen, derför vill jag be honom läsa den, att tänka på honom tillsammans med religion är som att se en personifierad Engel.

 16 Aug.
Kom Robert bittida hit, han bad mig sjunga, hvilket jag gjorde med Guitarre, sedan vi frukosterat kom Åkerhielm och satt hos mig tills han skulle bada. Den förmiddagen fick jag läsa Roberts söta journal, hvilket nu var fortsatt för flera dagar. Åkerhielm åt middag hos oss, satt sedan kvar tills vi klädde oss för att gå på visiter, hos Rosens stadnade vi till helt sent, derifrån tog jag afsked raf min gode Åkerhielm som jag hvar dag finner mer hur mycke jag håller af. Dagen var slut och jag en dag närmare mitt slut, hvilket jag i med glädje skulle se mig vara nära.

 

17 Aug.
På morgonen gick jag ut med Martina och Fröken Wetterstedt, en ganska söt flicka, som man värder lär känna henne; vi mötte på vägen Clancy som reste till Göteborg, skickade hälsningar hem. Skref hela förmiddagen. Den dagen råkade jag éj Åkerhielm förrän på en stor middag, som var tillställd i brunnsalen, der var rätt muntert; efter maten for vi några ut och seglade; sedan begaf sig hela sällskapet till Grefve Wetterstedts, dit vi voro .bjudna på The, der var äfven samma munterhet och dansades, fastäin itrångt; ingenting särdeles passerade utom att jag den dagen endast fick en kyss af Åkerhielm och det var vid afskedet.

18 Aug.
Var jag uppe i bergen, der R. Rosen fick se mig, kom upp och läste högt för mig i Corinne emellanåt, vi talade om hur vackert naturen låg för våra ögon, det var verkligen något oändligt skönt att skåda en så fullkomligt vacker natur; Robert var alfvarsam och jag tycker mig finna en förbehållsamhet hos honom, som ej förr funnits, det gör mig ledsen, ty det är en menniskja som intresserar mig mycke, mycke och hvars vän jag aldrig kan upphöra att vara och önskar blott att alltid bli så ansedd. Vi återkom hem, då Åkerhielm snart kom, men var korrt hos mig den dagen, skulle bada och for sedan till staden. Häradshöfding Engelhart, ganska hygglig, var här på visite med två tragedier till mig. General Rosen satt länge och pratade här och Robert blef hos oss och åt en tarflig middag, sedan lagade vi oss i ordning till balen på afton som var ganska rolig, de samma utlänningar som var på första balen voro äfven nu med; dansade med mig och jag hade hafvit mycke roligt om jag ej sedt A. alfvarsammare än vanligt, jag vet intet något skäl, från mig har det ej kommit, ty alla mina tankar äro endast fästade vid att kunna göra honom nöjd, Gud låt det lyckas mig! det är min första och sista önskan alla dagar, dermed slutar jag den 18 och börjar den

 19 Augusti.
Efter att hafva klädt mig, gick jag ner och badade hvilket bekom mig mot vanan mycke väl, när jag kom hem var redan flera visiter och Å. Kom äfven snart, han var vid sitt vänliga goda lynne, hvilket gjorde mig så innerligen glad, vi satt och språkade länge, sedan gick vi ut litet i ett supert väder, när han skulle gå i bassinen, gick jag med Marianne och Martina på en mycke rolig och vacker bergvandring, vi kom ej hem förrän till middagen. Å. åt med oss. Straxt vi ätit for H. Barclay och vi till Grohed, der vi mötte 'från G-borg, jag fick med dem ett långt bref från min gode far, öfver hvilket jag blef mycket glad. Vi gick upp till Rosens på hemvägen, de skulle göra visite hos Wetterstedts, då jag gick till den hyggliga, beskedliga Grefvinnan Otrante, hon lärde mig ett litet flera visiter och Å. kom äfv fransyskt handarbete. Afton var stilla och tyst mest för mig, ty A var borrta, han var i staden, jag vet intet hur det kom sig, men det gjorde mig så ledsen att jag grät och kunde intet somna på lång tid, sedan jag lagt mig, efter att hafva bedt Gud bevara honom insomnade lugnt ända till morgonen

20 Aug.
På förmiddagen kom Carnegies ut hit och jag gick litet omkring med Åkerhielm i parken, när jag kom hem gick jag upp för att kläda mig men snart hörde jag mycket prat och skratt inunder och Mamma ropade på mig; det var fyra Herrar, rätt hyggliga, Prinsen av Moskwa, Hertigen af Elehingen bröder, Lord Castlereagh och unge Bloomfield, dessa ville ändtligen höra min lilla obetydliga röst (sång) med Guitarre, hvilket måste ske, sedan sjöng och spelade de länge, de äro mycke musikaliska, hvilket gör menniskjorna bra hyggliga; de hindrade en stund vår middag, tyckte de musikaliska gästerna, jag kunde gerna dröjt längre; slutligen fick vi äta och straxt efteråt kom Otrantes in för att taga afsked, sedan måste jag kläda mig för att bevista en gouté hos Herr Barclay, hvilken var mycke gentil, jag hade lagat en kall- skål, som vannt Grefvinnan Wetterstedts gillande, sedan vi druckit Champagne och just mått väl foro vi in till Concert i staden, som en Norsk Bonde Skramstad gaf, han spelar verkligen mycke väl Fortepiano, jag var rätt road, det är så rart min själ får upphöjas genom musik, som ändå är för mig af så stort värde, ack! hur dyr bara äro de stunderna för mitt sjuka hjerta, då jag genom musikens kraft glömmer att jag är på jorden, de äro få, ty jag är rädd för dem, efter jag ändå måste återfalla ner på jorden

 21 Aug.
Steg vi bittida upp för att taga afsked av den söta Grefvinnan Wetterstedt, det var verkligen ett ledsamt afsked för de ha varit utmärkt artiga och goda mot oss, de reste kl 8 och här blev ganska tomt vi gick sedan till Emaus med Rosens, Reutersvärd och Mühlenfels, jag var intet glad den dagen, ty Åkerhielm kom ut och mådde intet bra, så han gick intet med oss ut; på e. m. kom han hit och presenterade sin vän Capten Reutersvärd, de drucko Thé med oss och jag var glad för Å. var bättre; sedan de rest till staden och Grefvinnan Rosen och öfverstinnan Nordenankar med döttrar gått hemifrån oss, blef allt stilla och Mamma satt sig ner och sjöng för Capten Qvanten, som ännu satt qvar, det var innerligen roligt, jag fick en högtidlig sinnesstämning och somnade sedan jag bedt Gud bevara Åkerhielm och att han andra dagen måtte återvända frisk Detta gjorde han Gud ske lof

 22 Aug.
Den dagen flyttade vi ur våra dåliga rum in i Wetterstedts, der vi bo mycket väl; jag läste predikan med min lilla söta syster Martina; när jag kom in hade Mamma visite af en danslk Capten, Adjutant hos Danska Kungen, han presenterades af sin fru, som länge varit här, hyggligt folk, han spelar mycke väl; just nu fick jag veta de äro Norrskar, så mycke mer skäl för oss att finna dem hyggliga, han är Ordonnans Officer hos vår svenske Kung, han heter Garben. När de gått kom Åkerhielm och Clancy med bref från G-borg, jag fick ett långt från H. Sydow. På aftonen var jag på bal, rätt rolig, fastän jag var litet ledsen för Å. var ej så frisk att han tordes dansa, men Gudskelof, han är ändå intet farligt sjuk. De herrar vi egentligen hade att dansa med var de förut nämnda Utlänningarne.

 23 Aug.
Badade jag, dref litet omkring på förmiddagen, åkte in till staden för att följa Å. som skulle in på frukost. Straxt vi ätit middag kom General Rosen och frågade om vi ville följa med Grefvinnan till Sörviken hos Åbergs, det gjorde vi och hade mindre roligt utom det hyggliga sällskapet, som alltid gör mig åtminstone nöjd.
När vi återkom hem var Å. tillbaka från staden, vi gick alla upp till oss och drack The och åt melon. Å. mådde verkligen illa, jag gick flera gånger ut och grät, ingen, Gud ske lof, märkte ingen det utom R. Rosen som är en bland de få menniskjor, jag skulle kunna ge ett oinskränkt förtroende och som jag rigtigt önskade kunna få vara verklig vän med, han förstår mig så väl, till och med när jag tiger. Sedan de gått spelade jag och sjöng litet allt var dystert för min själ, jag lade mig utan att äta, önskade mig verkligen ur denna sorgedalen, grät ända tills jag somnade .

 Nu har öfver fjorton dagar passerat utan att jag har skrivit en enda rad i denna lilla boken, som jag ger namn af min vän, ty häruti säger jag hvad jag tänker och gör så mycket tiden till- låter, nu har den alldeles svikit mig, ty fastän ej upptecknade här ha dessa dagar ändå varit rätt betydningsfulla; jag har under dem slutat min Uddevallasejour, som verkligen kostade mycke på mig, jag har varit mycke road och det var svårt att ta afsked af den vackra naturen jag nu just tyckte mig bli litet vänskapligt bekant med. Glada och sorgliga ämnen hade jag haft att afhandla om jag rätt upptecknat dessa förflutna dagar; hur skulle fjorton dagar kunna försvinna utan att jag haft något ledsamt att säga, antingen verkliga händelser eller endast sådana som min inbillning skapar, men äfven dessa äro plågsamma! Jag lofvar likvisst bättring och gladare inbillning.